Dag 12

Det var ju liksom lite exakt så jag sa att din framtid skulle bli..du skulle bli lite hemmafru. Det är oxå min önskan faktiskt, kanske klingar inte ordet så gott, men, det medför att man tar hand/får mer tid med barnen, kan lägga ner energi och tid på vettiga måltider & underhålla hem etc. Jag låg i natt och tänkte på en familj jag städade hos för några år sedan. Det var ett gigantiskt hus, hon, kvinnan, var läkare, snygg, sval, lagom distansierad så där. 2 barn. 1 man, modell äldre, hon sa själv "Nina, om du ser en man där inne i ett utav rummen, som du tror är min pappa, så det, det är min man, så du vet" - han forskade, hemma. Hur som, jag kom dit varje fredag fm/lunch efter att jag tagit hand om min utvecklingsstörde elev. Jag älskade det, tog mig in och det såg ut som fan! Ärligt, att så "bra" människor (inga slummisar så att säga) kunde leva så. På spisen, det måste kokat över vartenda dag, utan att någon gjorde ren den på hela veckan, disk, på riktigt, disk upp till taket (ok, inte taket, men fan nästan) leksaker överallt och sovrummet, oh, bredvid låg mängder av..snytpapper! uähää, men, städhandskar på! Sen drog jag igång, fort, noggrant och rejält. Så galet fint var det när jag gick därifrån! så fräscht, det luktade så gudomligt, jag kan tänka att de grät när det kom hem av lycka (eller när gubben kom ut ur sitt rum) Och till varje högtid, jul/halloween/påsk, låg dessutom en present till mig, utöver betalningen. Snacka om great! Men, en dag, när jag skulle städa, låg jag och dammsög under en soffa och vad ser jag, en orm! Jag gallskrek, gormade och svor, och grät typ lite...gubben kom ut från sitt forskande och frågade vänligt som bara en gubbe i hans sits kunde göra, vad som stod på. Och jag hulkade fram att det låg en orm där under, nog låtsas, men ändå...jag..klarar dem inte, uuhääää bububu buuu uuuh huuu. Gubben böjde sig (knackigt) ned och tog fram en gummiorm, öppnade en garderob och slängde upp den högst upp, där den nog ligger än, för ingen lär städa där nånsin. Han sa "den kommer inte besvära dig mer, jag ska säga åt barnen att inte lämna dem framme, de har några stycken..." Hahaha, det var en anekdot från mitt liv som städerska. Men, jo, de hade ju då mig, som städerska, och en barnflicka. De ville f.ö anställa mig som barnflicka också, men jag fick jobb på Ica flygfyren, jojo, man avancerade. Men, de var ändå lite sorgligt liv, för de hann nog aldrig träffas..han satt där inne och hon var en hårt arbetande läkare. Barnen såg de knappt röken av. Men, OM jag skulle få vara hemma, skulle jag inte behöva städerska (förresten, jag gillart ju, att städa alltså) och jag skulle vilja jobba med något jag brinner för, pengarna bryr jag mig inte i, men för att kunna vara hemma, måste det ju vara lite iaf..nåväl, det här var en parantes. Kram!